Elisabet

Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Jag har min rehabilitering och den träning som följer med det att göra och det har hållit mig fullt sysselsatt. Glädjande nog så kan jag nu säga att jag känner att jag börjar komma tillbaka till livet igen. Jag kan umgås med familjen, åka på kryssningar och faktiskt kunna ha roligt utan att känna att varje sekund går åt till att försöka trycka tillbaka gäspningarna eller att inte visa ångesten över de synintryck och hörselintryck som fullständigt bombarderar mig och som förut har skapat ett fullständigt kaos inom mig. Jag kan vara på jobbet med hjälp av anpassningar och ändå ha en fritid när jag kommer hem. Det känns helt enkelt så skönt att det går inte att beskriva med ord den känslan som finns inom mig nu. Jag har börjat skriva dikter igen, det är något som jag gjorde tidigare och som helt avstannat de senaste åren. Men nu så. Ni kan läsa det jag skriver här: https://www.authorsden.com/visit/author.asp?authorid=102042

 

Alldeles precis nyss, för ett par minuter kom jag på något som jag faktiskt aldrig tänkt på hur fel det var, tidigare. Jag blev misshandlad både psykiskt och fysiskt som barn och det fanns ingen i min närhet som gjorde något för att stötta eller få mig ut ur situationen. Jag bröts ner bit för bit och när jag kände att nu går det inte längre, antingen så flyr jag eller så tar jag livet av mig. Sån var känslan som ett barn aldrig borde behöva få uppleva Jag gick längs med dammbroarna till ett närliggande kraftverk, tittade ner i vattnet och försökte se om jag skulle dö eller överleva om jag hoppade. Jag ville dö direkt, annars var det inte värt det. Tanken på att jag kunde riskera att bli rörelsehindrad på något sätt och kanske behöva vara helt i förövarens våld var hemsk. Det var så jag tänkte då. Det kan verka deprimerande och jag förstår om det inte är roligt att läsa det här, men jag behöver skriva av mig. 

 

Efter mycket grunnande på vad jag skulle ta mig till, allt inom loppet av ett par dagar, så kom jag fram till att jag skulle rymma hemifrån. Jag skulle ta chansen att komma undan, även om jag som barn fick en väldigt drastisk påminnelse om vad som skulle hända om min pappa hittade mig. Jag kan fortfarande känna smaken av vapenfett och blod i munnen. Rädslan av att ha ett laddat gevär intryckt i munnen, ett gevär som dessutom satt i händerna på en farlig man (min pappa) som var så full att han knappt kunde stå, utan vinglade demonstrativt när han höll geväret med fingret på avtryckaren. Jag  skäms inte för att säga att jag var så rädd att jag tappade kontrollen över blåsan. Jag var 9  kanske 10 år och fick veta exakt vad som skulle hända om han råkade vingla till för mycket. Mitt huvud skulle explodera och blod och hjärnsubstans skulle spridas i rummet och landa på väggarna. Medans min pappa förklarade detta för mig så skrattade han, ett sadistiskt skratt som jag aldrig kommer glömma.

Minnet av detta hade jag med mig att det kunde hända om jag rymde hemifrån. Men jag var desperat. Jag ville ju inte dö på riktigt, jag ville bara undan från den situation jag befann mig i och jag visste att det fanns bara två alternativ. Jag gjorde en plan, som jag lyckades genomföra med hjälp av en del list, min snälla farmor men även av ren tur.

 

Väl i säkerhet, trodde jag så har jag ett starkt minne av när socialsekreteraren från den kommun min mamma bodde i och som jag rymt till, satt framför mig vid mammas runda, svarta köksbord. Han såg mig stint i ögonen och sa "du vet väl att du inte kan stanna här, du måste tillbaka till din pappa. Jag vet nog att du bara är en bortskämd tonåring som inte tål att bli tillsagd och därför har du rymt hemifrån".

Så klart så blev jag väldigt ledsen, men också väldigt rädd. Han pressade mig att berätta mer, fastän jag redan sagt att pappa slår mig varje dag, han kommer skjuta mig om jag åker hem igen. Jag kommer dö. Det räckte inte för denna hemska socialsekreterare, en skam för sin yrkesgrupp. Men jag var desperat, det handlade ju om liv eller död för mig. Min envishet vann till slut och jag fick komma till en fosterfamilj. En släkting och även mamman till en av de få trygga punkter jag hade i livet, min bästa vän.

 

Jag kan inte komma ihåg att någon sa att det min pappa gjort mig var fel, men jag blev ändå placerad. Han fick avsäga sin vårdnad om mig och jag fick poliseskort för att hämta mina få tillhörigheter. Jag har än idag känslan av att det var min envishet som ordnade detta även om jag inser att det även måste ha legat bakom att jag ändå var trodd. 

 

Hur som helst. I min omgivning så kände jag starkt att det var jag sågs som problemet och inte min pappa och det han gjort. Jag bar på skam och skuld som har följt mig genom hela mitt liv. Den sitter fortfarande kvar som ett mörkt moln över mig och gör att jag alltid känner mig ansvarig eller som den som gjort någort fel när någon på min arbetsplats eller i min vänkrets, eller familj krisar. Jag drar mig gärna undan för att slippa den känslan. Jag både söker kontakt och drar mig undan samtidigt. För det barn jag en gång var, så levnadsglad, så framåt och så tillitsfull till allt och alla vill så gärna ha ett stort sammanhang att ingå i. Nu har jag så klart svårt med det utifrån min hjärntrötthet som faktiskt delvis är min pappas bestående märke, eller kanske kan man säga evighetslånga förbannelse på mig. Alla de hjärnskakningar jag haft i mitt liv har gjort att bägaren till slut rann över och jag fått en bestående skallskada. Det känns för jävligt rent ut sagt att han kommer påverka mitt liv framåt också även om jag lyckades ta mig därifrån och fastän han är död nu.

 

Nu till det som gjorde att jag blev upprörd, eller rent ut sagt för jävla arg nyss. Jag stod och borstade tänderna och varje gång jag gör det så blir jag påmind om en kommentar som en äldre ingift släkting sa till mig när jag var placerad i fosterhemmet. Han sa att jag hade ett vackert leende, men att det var så synd att jag hade gula tänder på vardera sida om framtänderna. Det förstörde intrycket, sa han. Han fortsatte med att säga att där har Roland (min pappa) verkligen gjort dig en otjänst som inte hjälpt dig att borsta tänderna när du var liten.

 

Jag har inte tänkt på det förr, precis som jag skrev i början på inlägget, jag har verkligen inte tänkt på hur jävligt det är egentligen. Att det enda medgivande jag fått höra att min pappa behandlat mig fel, var att han inte hjälpt mig borsta tänderna när jag var liten.

 

Det är ju för jävligt rent ut sagt!!! Jag lever hundra gånger hellre med gula tänder livet ut än med de sår jag nu har i själen, i mitt sjävförtroende, i min hjärna, i allt jag företar mig och som påverkar mig så djupt och som kommer fortsätta göra det för resten av mitt liv.

 

Men det erkännande jag får är att han hjälpte mig inte borsta mina tänder. Skit i det rent ut sagt. Mannen var ett jävla monster, en psykopat och jag tänker göra allt vad jag kan för att sudda ut hans inflytande på mitt liv.

 

Jag har redan kommit långt och längre kommer jag att ta mig också. Tvivla inte på det. Och det är inte för att jag är ett bortskämt problembarn med livlig fantasi, som jag har fått höra flera gånger att jag är. Utan det är för att jag är stark, jag är modig, jag är vacker i min själ och i mitt hjärta. Jag vill aldrig göra någon så illa som jag blivit behandlad. Jag vill att hela min omgivning, hela världen, ja att alla ska leva i kärlek och balans och få känna lugnet och styrkan i att ha överlevt och tagit sig vidare. 

 

Den socialsekreterare som bemötte mig så illa har faktiskt gjort mig en tjänst. Utan honom hade jag kanske inte valt det yrke jag har idag. Jag bestämde mig där och då att jag vill bli en socialsekreterare som gör skillnad i människors liv, som tror på det barn säger och som sätter dom i fokus inte deras föräldrar. Men jag vill också någonstans få ut budskapet att hur illa det än är, så blir det alltid bättre. Om jag kan resa mig som fågel Fenix ur den aska jag befunnit mig i, då kan alla det.

 

Jag är ett maskrosbarn. Det här är min historia.