Elisabet

Jag vet inte varför, men jag har befunnit mig i en riktig dvala när det gäller i princip allt utom att existera. Jag har vilat mycket, men ändå alldeles för lite. Jag har jobbat lite, men ändå alldeles för mycket. Det har varit rörigt i mitt liv på ett sätt, men inte på alla andra. Svårt att dela med mig här vad det gäller, då jag inte vill lämna ut någon. Nöjer mig med att säga att mina närmaste, min make, mina barn/bonusbarn och mina vänner har varit mig en sån tröst, så ord kan inte beskriva hur mycket det har betytt. Mitt jobb är också ett ankare som gör att jag känner mig glad. Glad att jag klarar något alls. Glad att jag fortfarande har kvar intresset, tänket kring det jag jobbar med. Lite frustrerad över att allt tar sådan tid och att det tar sådan energi. Men jag vill inte för allt i värden ge upp. Det ska ta tid att komma tillbaka är ett mantra jag fått upprepa för mig själv. Jag känner mig mindre otålig att gå vidare så snabbt. Jag tror att jag äntlgen fattar att det måste få ta tid att komma tillbaka i så bra skick som möjligt. Tycker jag om att det måste få ta tid? Nej. Jag tycker det är pyton, minst sagt. Men det är ännu mer pyton att tänka sig att det bara kan gå neråt om jag går för snabbt fram. Tålamod är nyckelordet. Tålamod och brusreducerande lurar på jämt. Jag ser ut som ett riktigt miffo. Men det skiter jag i. För utan dessa lurar skulle jag inte klara att göra något alls. Det är säkert. Det blir aldrig detsamma. Jag och lurarna kommer gå genom livet öra i hörselkåpa för evigt