MENY
Det blir längre och längre mellan mina inlgg. Förra veckan hade jag en intensiv vecka med utredning hos hjärnrehabteam och besök hos neurokirurg. Jag hade sjukhusbesök varje dag hela veckan. Fredagen avslutades med en heldag från 9-15 hos rehabiliteringsmottagningen. När jag kom hem packades övernattningsväska för en hotelldate med min man. Jag kände mig ungefär 100 år gammal, kan jag säga. Så efter kvällens middag i en extremt fullsatt, stökig och högljudd restaurang så blev det inte mycket mer gjort.
Efterföljande dagar fram tills nu har gått åt till att försöka hitta fotfästet igen. Jag har fått dra ner på promenader och yoga. Jag har fått hålla mig själv tillbaka och bara vilat. Efter dagar som dessa så går det inte annat än att konstatera att energin balanserar på en väldigt skör tråd. Igår kom jag igång med promenad och några lättare stretchövningar och idag med bloggandet som synes.
Igår lyssnade jag på en berättelse om en kvinna som haft två hjärnskakningar i kort följd och vars liv aldrig återhämtat sig. Hon pratade om acceptans och hur lång tid det tagit henne att komma dit där hon kunde acceptera att hon inte skulle bli som förr. Hon pratade om vikten av att jämföra sig med när man var som sämst, istället för att jämföra sig med hur man var innan. Jag lyssnade och grät en tår. För hur det nu än är, så förstår jag att jag kommit långt från där jag var efter olyckan. Jag kan se mina framsteg tydligt. Jag kan också förstå att jag aldrig kommer att bli som förr igen och till och med acceptera det för det mesta. Men jag kan inte göra mig av med det envisa hoppet som hela tiden gnager i mitt medvetande. Hoppet överröstar med jämna mellanrum min acceptans och jag tror jag kan göra som förr. Varför inte säger hoppet, jag har ju överlevt så mycket och kommit så långt. Jag har varit med om värre än det här förr. Varför skulle det inte vara möjligt att den energi jag vunnit genom att vila och få balans, inte ska räcka till som förr? Inget är omöjligt, tänker jag. Inom kort kommer kraschen och jag rycks tillbaka till verkligheten som är mitt liv nu med en plågsam snärt. Och jag måste acceptera att det här är min verklighet nu. Jag måste acceptera att det räcker som det är. Jag har ju allt jag någonsin drömt om, det är bara energin som saknas. Jag hittar mitt fotfäste igen. Det är ok att vila.
0