MENY
Anledningen denna gång är att jag haft ett rejält bakslag i min hjärntrötthet. Det beror till största delen på att jag, när jag väl börjat lyssna på musik igen, tog i alldeles för mycket. Det var ju så skönt att kunna lyssna igen. Jag blev så glad, som jag inte känt mig på länge. Faktiskt nu när jag ser tillbaka på det, så har jag inte kännt mig så glad sedan dagen innan olyckan 2017. Och bara sådär, så åkte skygglapparna på igen. De där som gör att jag inte vill se att jag inte riktigt orkar. Så här i efterhand kan jag ju se mitt mönster. Jag började märka av det ganska tidigt. Men jag rationaliserade det för mig själv som så att det gör ju hushållsarbetet roligare, så jag behöver det. Det gör mig glad och är jag glad så blir jag piggare. Jag kan vila lite mer så kan jag lyssna lite mer....
Som vanligt så funkade det inte. Jag fick lägga av musiken helt. Jag klarade inte ens längre av att göra några hushållssysslor alls. Ungefär en och en halv vecka har gått åt till att skala ner allt i min vardag till ett minimum för att återhämta mig. Nu är jag nästan tillbaka till där jag var för ett par månader sedan och det känns skönt. Min stora skräck nu är att när jag så smått börjar röra mig mot arbete igen så kommer jag att göra precis likadant som förr. Att jag kommer blunda för alla tecken på vad jag inte riktigt orkar. Att jag kommer vara osann mot inte bara mig själv utan även mot hjärnrehabteamet runt mig i vad jag orkar och inte orkar. Kommer jag att klara av att se situationen som den är? Det finns en så stor sorg i att inte klara av sådant som varit en så stor del av mitt liv tidigare. En sorg som jag blundat för och som jag inte tillåtit mig att känna. Till och med nu, när jag skriver det här, försöker jag skjuta den ifrån mig. Det beteendet har aldrig gjort mig något gott förr och ändå så vill jag göra likadant, hellre än att känna värken i bröstet och hellre än att låta tårarna börja rinna. För börjar tårarna rinna så kanske jag inte kan stoppa dom igen.
1