MENY
Jag har gett det här inlägget rubriken "hur min resa började" för att jag vill beskriva var allt började och hur jag kommit dit jag är idag, men även för att det handlar verkligen om en lång resa jag gjort både psykiskt och fysiskt. Det har tagit tid, det har varit mödosamt och är det fortfarande. Men när jag jämför nu och då, så ser jag hur långt jag har kommit. Jag skriver med förhoppningen att jag kan hjälpa de av er som har liknande svårigheter att hitta vägen tillbaka till mål och mening med livet.
Från början....
Mina svårigheter började med en bilolycka för tre och ett halvt år sedan. Det var egentligen ingen dramatisk olycka. Jag körde i låg fart i en rondell när jag blev påkörd av en annan bil. Bilen träffade i min vänstra framskärm. Det kanske var förvirringen som gjorde det, men jag förstod inte ens att jag blivit påkörd. Jag märkte så klart att bilen krängde till så jag kastades mot fönstret och slog i sidorutan, jag tänkte -vad märkligt, men reagerade inte mer än så på det. Jag hörde ett konstigt ljud som jag inte riktigt kunde identifiera, men tänkte inte mer på det. Jag hörde min dotter som satt bredvid mig i passagerarsätet skrika på mig, jag tänkte hon var arg på mig för att jag inte svarade henne och sa åt henne att lugna sig, jag skulle ju svara! Allt det här verkade för mig ta ganska lång tid, men i efterhand så förstår jag att det hände under en bråkdels sekund. Min dotter skrek -men mamma, mamma, varför märker du inget? Vi har ju krockat! Min första tanke var -va?. Men när jag sen tittade ut genom sidofönstret, såg jag att det satt en annan bil inkilad i min framskärm. Jag satt på varningsblinkers och körde åt sidan. Som sagt, det kändes som det tog lång tid, som i slow motion. Jag och den andra föraren ordnade med detaljerna tillsammans, ingen inkoppling från polis, utan vi bytte försäkringsuppgifter och telefonnummer sen skildes vi åt. Jag kände mig mest lite bedövad och mycket ledsen. Min fokus låg på att trösta min dotter och samtidigt ordna med att bilen kom till verkstad och fick bli 'omplåstrad' samt på att få hem oss, så att vi kunde vila och återhämta oss från chocken. Ingen av oss hade vid det laget ont någonstans. Min man hade hämtat upp oss och vi satt tillsammans hemma i soffan med varsin kopp kaffe. Jag kunde äntligen slappna av för första gången på flera timmar. Maken frågade om jag hade ont någonstans, jag sa nej. Jag drack några klunkar kaffe och plötsligt kände jag att jag hade huvudvärk på ena sidan av huvudet. Först kändes huvudvärken ganska mild, men den ökade lavinartat till en rejäl huvudvärk. Jag ringde och bokade tid hos läkare och åkte samma dag dit. Läkarens bemötande var allt annat än bra, han sa - det var väl ditt fel. Jag i chocktillstånd svarade bara förvirrat, nej. När jag tänker på det nu, så blir jag arg. Jag kan hitta ilskan jag inte fann då och det är en förlösande känsla. Jag måste få känna den och veta att det är en rimlig känsla, en känsla som jag får ha, eftersom det var helt och hållet fel av honom att säga så. Min känsla då, i den stunden var istället skuld och skam. Hur kunde jag ha låtit det hända, det var mitt fel att hon körde på mig. Nu förstår jag, det var inte mitt fel. Den andra föraren hade väjningsplikt, inte jag.
Jag fick diagnosen lindrig wiplashskada. Jag kunde inte beskriva hela händelseförloppet för läkaren, min berättelse om vad som hänt var rakt igenom förvirrad. Läkaren tyckte ändå inte att det kvalificerade som en hjärnskakning. Som i förbifarten när jag hade sagt hejdå och stod med handen på dörrhandtaget för att öppna dörren och gå, sa han -men stanna hemma om du blir trött. Jag frågade -hur länge då? och fick svaret -minst två veckor och kom tillbaka hit på en gång om du skulle bli sämre. Nej tack! Tänkte jag. Jag hade verkligen ingen lust att åka tillbaka till samma läkare igen.
0