MENY
Nu kommer den rafflande fortsättningen av mitt förra inlägg "hur min resa började" Som ni kanske minns så avslutade jag förra inlägget när jag lämnade läkarmottagningen, samma dag som olyckan hände, med inställningen att jag ville inte gå tillbaka dit.
Första dagen tillbaka på jobbet efter olyckan, jag hade min dotter med mig eftersom hon fortfarande hade sommarlov och inte kunde vara hemma själv. Jag slängde upp entrédörren på jobbet och började ta trappen två steg i taget som vanligt. Det tog genast emot. Efter första halvtrappan på hela fem trappsteg (!) insåg jag att det här kommer inte att funka. Jag sa till min dotter att vi måste ta hissen resten av vägen, endast två halvtrappor till (!). I det läget minns jag att jag tänkte, vilken dålig kondis jag har. Det föll mig aldrig in att koppla det till olyckan, även om jag dagen innan olyckan som vanligt tagit trappen två steg i taget utan att bli andfådd. På samma sätt som jag rusade uppför trappen brukade jag även rusa nerför trappen med snabba steg, något som jag alltid gjort så länge jag kan minnas. Min svanskota minns ännu exakt hur det kändes första gången jag halkade i en trapp och studsade nerför resten av trappen på svanskotan. Aj aj aj! Gör inte det om ni kan undvika det. I alla fall, tillbaka till jobbet och min, som jag trodde, sjukt dåliga kondis. Jag märkte snabbt att jag kunde inte ens gå nerför trappen utan att bli andfådd, resten av dagen (och de följande 3-4 veckorna) tvingades jag ta hissen. Vid fikarasten skulle jag presentera mina arbetskamrater för min dotter. Här märkte jag nästan genast att (shit!!) vad trögt det gick att komma ihåg namnen på de här människorna som jag ändå jobbat med i snart ett år, vissa av mina kollegor kom jag inte ens ihåg namnet på. Vad jag skämdes och vad jag tyckte synd om dom kollegor som jag inte kom ihåg namnet på. Jag såg i deras ansikte hur ledsna dom blev.
Det här var, som ni kanske förstått redan på sommaren, en del av mina kollegor var fortfarande på semester. En kollega som kom tillbaka från semester ett par veckor efter fadäsen vid fikabordet, hade tidigare jobbat som kurator på närsjukhusets rehabiliteringsmottagning. Hon kommenterade att jag hade börjat halta på vänster sida. Jag viftade bort det med att -jag har ju alltid haft en lite vaggande gång. Hon höll inte med och frågade om jag märkt av något annat efter olyckan. Jag berättade om min förvirring vid själva olyckan, om hur jag glömt kollegors namn, om hur tungt det plötsligt blivit att gå i trapporna på jobbet. Min kollega sa- Jag ger mig tusan på att du fick en hjärnskakning vid krocken! Kan du inte gå tillbaka till doktorn och säga det? Och hälsa från mig!
Jag skrattade och sa -Ja kanske det.
Några veckor eller månader senare (jag minns inte hur lång tid det gått) hade jag fortfarande inte gått till läkaren. Jag var på väg till jobbet och hade makens bil som så klart var nästan tom i tanken, så jag stannade till för att tanka, väl medveten om att jag inte skulle hinna göra det efter jobbet. Jag var på bra humör och nynnade för mig själv medans jag tankade liter efter liter med bensin tills tanken var full. När jag tankat klart och började köra mot jobbet kände jag nästan direkt att bilen började gå ryckigt och först då kom jag ihåg att shit!!! Makens bil går inte på bensin utan den går på diesel!! Jag körde in på närmsta parkering och bröt fullständigt ihop. Tanken på hur fullständigt fel allt blivit för mig efter olyckan landade i mitt medvetande tung som bly. Minnesbilder från den senaste utbildningen jag varit på i jobbet kom för mina ögon som flashcards om och om igen, hur jag efter de två inledande powerpointsen inte minns något mer förrän en timme senare när det var dags för fika. Minnet av hur jag glömt kollegors namn, Minnen av hur jag inte längre kan använda medlemskortet på bensinstationen för bonuspoäng fast det borde funka. Minnen av hur jag inte hittar i affären jag alltid gått till. Minnen av hur alla som passerar mig på gatan, i affären, till och med på jobbet ser likadana ut. Minnen av hur intrycken bombarderar mig som pilar mot min hjärna när jag rör mig i affärer, i fikarum, ja överallt där det är rörigt så att det känns som det kliar inuti hjärnan. Minnen av hur bokstäver och siffror rörs ihop på bildskärmen när jag jobbar med utredningar så att jag gnuggar mig i ögonen för att fokusera men iget hjälper. Minnen av hur jag inte orkar sitta upprätt på eftermiddagarna vid mitt skrivbord, hur jag föser undan tangentbord och lutar mig på skrivbordet för att vila. Allt kommer tillbaka och träffar mig med en sån kraft att jag knappt orkar röra mig och jag börjar gråta hejdlöst. Jag sitter en lång stund i bilen innan jag orkar skriva ett meddelande till jobbet att jag inte kan komma in och att jag nog blir borta några dagar. Jag samlar mig sen och ringer till maken (mitt största stöd i allt som hänt <3 ). När han svarar börjar jag genast gråta igen, till slut lyckas jag hacka fram vad som hänt genom snyftningarna och han hjälper mig ordna med försäkringsbolag och bärgare och hyrbil. Nästföljande vecka stannar jag hemma från jobbet, det fattar jag ju, att det inte håller att arbeta längre. Jag tänker att om jag vilar en vecka så är jag nog bra sen.
En vecka senare har jag insett att det går inte, jag måste vila mer. Jag är så trött att jag sover ungefär 18-20 timmar per dygn. Minsta lilla ansträngning så måste jag lägga mig för att vila och somnar ögonblickligen och går inte att väcka på 3-4 timmar. Jag ringer till hälsocentralen och berättar att jag behöver träffa en läkare för sjukskrivning, men snälla, säger jag, inte samma läkare som förra gången. Jag får till svar att det går inte att garantera. Jag känner redan där att tårarna börjar komma. Sjuksköterskan säger också - att de (läkarna) brukar vara ganska restriktiva med sjukskrivningar är du säker på att du behöver vara sjukskriven då? Då kommer tårarna och jag hulkar fram orden stötvis -jag orkar inte längre, jag orkar inte ens hjälpa min dotter som har ADHD i kontakterna med skolan. Jag klarar inget längre.
Sjuksköterskan har inga mer frågor längre utan bokar in mig på en tid hos en kvinnlig läkare inom några dagar från samtalet.
Jag går till läkaren med tillförsikt och tänker att om jag berättar som det är så måste hon väl ändå sjukskriva mig. Jag beskriver för henne allt som hänt efter olyckan, jag är lugn och känner hopp att jag ska få rätt hjälp. Jag berättar om värk i huvudet och värk i nacken och tröttheten i musklerna som gör att jag inte orkat sitta upprätt på eftermiddagrna på jobbet. Jag berättar om tröttheten som gör att jag måste vila hela tiden. Läkaren tittar på mig där hon sitter mitt emot mig, hon har inte ens undersökt mig än. Hon säger -Jag kan inte sjukskriva dig bara för att du är trött, jag kan bara sjukskriva dom som är sjuka på riktigt. Trött är vi alla, jag är trött också.
Då brister det för mig igen och jag börjar gråta och berättar att jag inte orkar arbeta när jag inte ens orkar med vardagen. Och hur ska jag kunna arbeta när jag får blackouts mitt i utbildningar och tankar bilen fel?
Hon tar fram ett formulär som jag ska fylla i. Jag fyller i frågorna. Känner jag fortfarande glädje över aktiviteter som jag tidigare kände glädje i? Svaret är så klart ja! Frågorna går i samma stil och jag tänker medans jag fyller i att jag har ju så mycket att känna glädje i.
Jag berättar också för henne att alla symtom börjat efter bilolyckan och att jag tror att jag behöver träffa en sjukgymnast också. Läkaren säger att hon tror alls inte att jag behöver träffa någon sjukgymnast eftersom det psykiska inte hänger ihop med det fysiska. Hon säger -lita på mig, det kan inte ha något samband. Jag frågar om hon inte kan remittera mig till sjukgymnast i alla fall, eftersom jag tror att det hänger ihop. Hon säger blankt nej. -Du får vända dig dit själv i såna fall, jag ger dig ingen remiss dit, jag remitterar dig till kurator, du behöver samtalskontakt.
Jag gick från läkaren ganska tillstukad i självförtroendet. En sjukskrivning på några veckor fick jag i alla fall. Det var inte förrän jag satt i bilen sen, som jag såg att hon sjukskrivit mig för depression. När jag kommit hem ringde jag till hälsocentralen och sa att -jag håller inte med om diagnosen, jag känner mig inte deprimerad. Jag vill att läkaren ändrar intyget.
För och göra en lång historia kort, så ändrades inte intyget. Nästa besök hos läkaren fick jag istället diagnosen utmattningssyndrom. Jag fick själv söka mig till sjukgymnasten som undersökte min nacke och fann att mina nackmuskler var kraftigt försvagade. Senare fick jag röntgenremiss som visade att jag hade diskbråck, spinal stenos och förträngningar i spinalkanalen. Det fanns även vissa diskreta tecken på en liten blödning. Jag saknade spinalvätska i ett område och Medulla var intryckt.
Röntgen gjordes ett bra tag efter olyckan, jag kan inte annat än undra hur det sett ut direkt efter olyckan.
Jag var sjukskriven en lång tid, först helt, sedan delvis. Jag var så svag att jag knappt orkade gå den lilla biten från ytterdörren till vår postlåda. Jag tjatade mig under våren året efter olyckan till en remiss till neurolog, jag hade företagshälsovården som stöd i det och läkaren gav med sig. Men läkaren sa medans hon skrev remissen att hon var säker på att neurologen inte kommer att ta emot remissen, eftersom jag inte hade sådana svårigheter. Hon hade fel. Strax innan semestern fick jag tid till neurologen. Läkaren där gjorde en grundlig neurologisk undersökning, samt lyssnade på vad jag hade att berätta. Han sa till slut - min bedömning är att du lider av sviter efter hjärnskakning och att vi inte behöver undersöka dig vidare här. Det finns inga tecken på demens.
Ja, ni kan nog förstå att jag blev förvånad när han sa -inga tecken på demens. Jag trodde inte det var därför jag fått remissen, men tydligen hade remitterande läkare fäst sig vid att jag kastat ur mig att det känns som jag blivit dement. Neurologens råd till mig var, håll dig kvar på halvtid där du känner dig stabil, så kommer du att bli bra igen.
Bara dagar efter mitt besök hos neurologen så ringde min handläggare på Försäkringskassan och sa att hon begärt in komplettering från min läkare angående aktivitetsbegränsningar, men att det som kommit in inte höll för fortsatt sjukskrivning. Och för att göra den historian kort, så slutade det med att jag började jobba 75% efter semestern och gick ner i arbetstid till det så att jag skulle slippa ha med Försäkringskassan att göra.
Under vintern det året tjatade jag, återigen med stöd av företagshälsovården, till mig en remiss till rehabiliteringsmottagningen på närsjukhuset. Utredning kring kognitiva besvär gjordes. Bara någon vecka innan utredningen så vaknade jag en morgon med en fruktansvärd utstrålande smärta från nacken och ut i vänster arm. Jag blev oförmögen att jobba igen, smärtan var så påträngande att jag knappt kunde andas. Jag åkte till närakuten och fick citodon utskrivet. Smärtan lindrades något, men inte tillräckligt för att jag skulle klara av att vara uppe. Jag bokade motvilligt tid hos läkare på fysioterapeutens inrådan, för att dom skulle se över om det fanns andra läkemedel, exempelvis mot nervsmärta. Läkaren jag träffade sa till mig -det finns tyvärr inga andra läkemedel att skriva ut. Hon sjukskrev mig. Vid nästa uppföljning fick jag träffa en manlig läkare som direkt konstaterade att smärtan troligtvis kom sig av wiplash och skrev ut läkemedlet Saroten till mig. Det fungerade mycket bättre än citodon och var heller inte beroendeframkallande. På rehabiliteringsmottagningen fick jag under utredningens gång träffa fysioterapeut som i undersökningen hittade fynd som gjorde att jag fick remiss till magnetröntgen. Röntgen visade en utbuktade disk som blockerade en nervrot ut i vänster arm. Utifrån det pausades regabiliteringsinsatser och jag fick remiss till neurokirurg för operation. Jag fick även ett nytt läkemedel utskrivet mot neuropatisk smärta, som heter Gabapentin. Ett mirakelläkemedel om du frågar mig! Smärtan avtog och efter upptrappning så var jag helt smärtfri! Jösses så skönt!
Jag väntade fortfarande på operation som hade pausats på grund av corona, men utifrån att smärtan lindrats så avskrevs jag till slut från operation, vilket var mitt eget val. Mina kognitiva symtom blev dock mera märkbara utifrån att jag inte längre tvingas till vila av smärtan. Jag tvingades till sjukskrivning igen. Jag har även fått andra symtom som tyder på en eventuell ryggmärgsskada, det utreds i skrivande stund och vi får se vart det landar. Ni kommer att få följa mig på min resa och blir bland dom första att få veta hur det gick. Jag kommer snart att påbörja rehabilitering hos hjärnrehab, men först en utredningsperiod för att se exakt vilka svårigheter jag har.
0